Skruttan blir snart 6 månader och jag får panik över hur fort tiden går. Nu måste vi bromsa lite och stanna upp här. Herre gud, jag hinner inte med, det där njuta av tiden, som alla tjatar om.
Njuta, hur ska jag hinna det? Det är ju fullt ös hela tiden!Kanske är det så att njuta fått en helt ny skepnad. Njuta är inte längre att sitta i lugn och ro på terassen på landet, eller på balkongen med maken, i ett varmt långt bad, eller på en solig uteservering med ett glas vin i handen och goda vänner runt omkring och kvittrande fåglar i bakgrunden eller vad sägs om vågskvalp.
Visst låter det njutbart?
Njutning nu är kanske när ungen för tionde gången drar ner all tvätt från ställningen, kör in med gåstolen bland gardinerna och välter brickorna i köket, klämmer fingrarna i en låda, sliter en stor tuss ur min lugg och spyr ner min för dagen tredje tröja. Det är kanske den nya njutningen. När hon tillslut somnar utmattad och jag sitter och tittar på henne istället för att duscha och äta och återhämta mig - njuta av egen tid.
Tittar på henne istället, och inser min lycka. Det är njutning!
Jag har troligen aldrig njutit så mycket i hela mitt liv sammantaget som jag gjort de senaste sex månaderna.
Varenda dag är lycka. Trots krämpor både före och efter, övergående och permanenta, allt det är hon värd.
Allt det och dubbelt upp skulle jag gå igenom igen om det behövdes.
För det är egentligen bara bevis för hur lycklig jag är och hur mycket jag faktiskt njuter.
Jag älskar det lilla livet över allt annat, hennes pappa med.
Vi fick den finaste lilla ungen man kan önska sig. Tillslut.
Nu vaknar yrvädret igen, dags att torka tårarna och börja stretcha.
Nu kör vi!
Mina älsklingar:)
