Har haft så förbannat mycket jobb de sista dagarna så jag höll på att bryta ihop igår. 6 dagar med 8-12 timmars jobb, betyder att jag ska vara ledig minst tolv dagar och det låter ju inte alls fel, eller hur? Håller tummarna för att ingen märker att jag är borta två veckor nu ;)
Igår gick jag hem vid ett somnade vid tre, vaknade vid fem, somnade vid nio och vaknade idag kl åtta:) Sooooova, soooova, soooooova! Maken var nog nöjd med att jag somnade för jag var inte alls trevlig att ha och göra med. Sur, ledsen, grinig och trött.
Det är precis då man stöter på alla de mest dumma människorna, så klart. Jag skulle parkera bilen i garaget på Ikea (måste ha mera ljus till mitt hem), samtidigt som jag svänger in i min ficka får en gammal gubbe för sig att han ska åka ut från sin. Och det gör han! Det resulterar i att jag kilas fast och inte kan flytta mig en millimeter, men han ska naturligtvis köra ut. Åt mitt håll!!
Åt det andra hållet var det helt fritt men dit ville han absolut inte åka. Så han höll på och gnida sig förbi mig i typ fem minuter och jag kunde inte göra nånting. Det var som att han inte ens såg mig. Aaaarrrgghh!! Där började det hela.
Sedan hade de öppnat de stora glasdörrarna in, alltså de snurrade inte som vanligt utan man fick gå igenom en av rutorna.
Inga problem alls, för oss och för andra utom för två dumma brudar. De fick för sig att det där går inte!
De stannar mitt i dörren och ser förvirrade ut. Alla andra traskar igenom utan problem, tjo o tjim, vad kul vi ska ha på Ikea.
Kvinnorna tvekar. Då slår det uppenbarligen slint i deras hjärnor så de knuffar på glasrutorna för att sätta igång slussen, vilket resulterar i att jag som är på väg ut på andra sidan får hela skiten i huvet. Ser de inte att alla andra kan gå igenom dörren, att det är ok? Att det är så man ska göra? Nej.
Jag blev nog mest rädd, var ju upprörd över den gamla skitgubben fortfarande, det var ju bara en minut sedan. Men, jag blir i alla fall arg på dem. Fast jag säger inget såklart, samtidigt som jag hoppas att min blick verkligen dödar. Hela glaspartiet fastnade och dörrarna som var uppställda fanns inte mer. (Kvinnfolket sitter fast, haaaaa ha)!
Vi skulle bara köpa ljus så det hela borde ha löpt på smidigt och lättsamt men inte för mig eftersom jag var så stressad och arg. Höll på att börja gråta!
En sån liten dum sak kan förstöra allt för mig - och sedan måste jag dessutom skriva om det!
Men, det är en del av sjukdomsbilden, jag tål ingenting och får jag inte vila blir allt bedrövligt. Ja, ni vet säkert, alla har väl varit övertrötta nån gång.
Det kändes så konstigt att vara på Ikea utan den inre glädjen, som man ska ha där. Första gången någonsin tror jag som jag har svikit den affären. Förlåt Ikea, det var inte ditt fel, det var mitt. Jag kommer tillbaka, jag lovar. Och då ska jag verkligen njuta!
Vart vill jag nu komma med det här tänker ni? Bara gnälla lite? Jo tack,det är alltid skönt att få prata av sig lite med någon som förstår...
Men det är på det här viset, att under hela min sk. sjukdom har jag haft en fantastisk kvinna i mina tankar.
En kvinna som jag tror aldrig någonsin skulle kunna hamna där jag är, för det finns inte i hennes natur.
Hon är så otroligt positiv, så hade hon varit med på Ikea hade det där aldrig hänt, för sånt existerar inte i hennes värld.
Det finns säkert mer eller mindre roliga händelser, tom jobbiga saker, men hon tar det så bra. Det är grejen, hon ser bortom skiten, där det roliga och fina finns. Inte svart eller vitt som för mig, utan oftast rosa och vackert.
Hon lyser upp där hon går och har nog aldrig lämnat någon oberörd och utan skrattkramp. Idag är hennes födelsedag...
Grattis underbara Erika, du är min inspiration!
