Så kom den dagen jag inte velat tänka på men som jag ändå vetat har närmat sig.
I lördags upptäckte jag att Kurtans baktassar var väldigt svullna, nästan dubbelt så stora som framtassarna. Så i måndags ringde jag veterinären och igår fick vi komma dit. Det visade sig att hans lilla hjärta var väldigt svagt och det gjorde hans cirkulation så dålig så att vätskan samlades i tassarna och inte pumpades runt. Det kallas ödem.
Min lilla skrutt-Kurt var så snäll och nyfiken och vi var säkra på att komma hem igen. Men så blev det inte. Veterinären sa att det visst gick att medicinera men att han kanske inte skulle bli bra ändå eller troligen inte klara behandlingen. Hon tyckte det var onödigt för Kurt och bara att dra ut på det ofrånkomliga. Så vi fick bestämma. Vilket svårt beslut att fatta, samtidigt som det inte fanns något annat att göra än att låta honom somna där och då.
Hon gav honom en lugnande spruta, tände några ljus och släckte ner i rummet, så fick vi vara tillsammans i lugn och ro en stund. Jag bar honom i famnen och klappade honom på magen som han älskar och han var så snäll. Sen kom hon in igen och gav honom den sista sprutan så han somnade in. Det var så fint och lugnt och han hade ju faktiskt aldrig ont eller led på något vis. Det var det bästa för min älsklig men bedrövligt jobbigt för mig. Kurtan var mitt hjärta. Min lilla bebis.
Vi träffades första gången julen 1994, han var 6 veckor gammal. Hans pappa var elak mot honom så han fick stryk och hade nästan inget hår på huvudet. Jag valde honom för att det var så synd om stackaren och ingen annan skulle välja honom för han var så skruttig. Jag kunde bara inte lämna den lilla parveln.
Han följde med hem :)
Alla mina katter har, fantasilöst nog, hetat Tusse genom åren så det var mitt förslag även för denna katt. Men Peter vägrade, katten måste ha ett konstnärligt eller coolt namn! Jag föreslog Brasse, eftersom jag så gärna ville ha en lillebror med samma namn (när jag var 3) men aldrig fick.
Tillslut enades vi om Cornelis, efter Wreeswijk (eller kanske Freeesvik)
och Brasse i andra namn.
Varje dag när jag kom hem satt den lilla taniga katten i hallen och väntade på mig. När jag klev in blinkade han låååånsamt med båda ögonen, varje dag, som en hälsning. På det viset fick han sitt namn Blinkers. Cornelis Brasse Blinkers.
Den egensinniga katten har varit min vän i snart 20 år, han har sovit på min arm nästan varje natt. Lite sur skulle väl de flesta säga och jag håller med, han var grinig, men inte mot mig. Han älskade att sitta på en bricka som Henrik fick bära runt på, högt upp, så satt han där och såg ut som en kung. Han älskade att sitta uppe på garderober eller bokhyllor också, det var något med Kurt och höga höjder. Han ville dricka vatten ur handfatet och åt sin mat med med tassen, en bit i taget. Han var galen i kaffe, brieost, choklad, oliver och ostbågar. Och han pratade, han kunde hålla på i evigheter, så länge vi svarade.
Nu är det tomt här hemma och Sascha är lite fundersam. Vart är han? När kommer han?
Jag har förklarat men jag tror inte hon fattar, eller så bryr hon sig inte. Äntligen lite lugn och ro efter 18 år med surkarten, tänker hon. Fast jag vet att hon tycker om honom, innerst inne.
Jag kan skriva hur mycket som helst om honom men det räcker nog för nu. Ni förstår att jag är ledsen och sörjer en livskamrat. Det kommer säkert mer framöver men varför inte? Det är ju Kurtans blogg trots allt.
Sov gott lilla vän, vi kommer sakna dig!
