Sjuk på riktigt

Nu har det hänt, jag är helt trasig och orkar ingenting. Utbränd.
Det var kanske inget oväntat kan man tycka men det kom ändå med en blixt från klar himmel för en arbetsmyra som jag.
Vissa dagar kan jag inte gå ur sängen alls. Jag blir helt slut av att klä på mig och att göra mig i ordning kan ta två timmar. Jag måste lägga mig och vila efter att jag fått på mig kläderna, sen igen när jag gjort ordning håret, eller ätit. Svettningar, febertoppar, blodtrycksfall, svimmningar, you name it. Jag försöker låsa upp bilen med telefonen, kan inte få igång micron, tappar bort bilen på parkeringen, har glömt namn, alla lösenord, kan inte använda telefonen mm mm. Förvirrad.

Försökte gå till ena restaurangen igår men fick stanna utanför. Jag skakar, darrar, svettas och gråter. Jag kan inte gå in. Det är verkligen konstigt hur kroppen kan reagera. Någon sa till mig att kroppen tar över när hjärnan inte begriper bättre. Kroppen strejkar nu.
Jag måste ta det riktigt lungnt nu så jag inte är paj på bröllopet, det vore katastrof. Ska träffa läkare, får se vad han säger. För tio år sedan fick jag förlamningen i ansiktet,
när jag jobbade på Odalgården. Sedan dess har jag inte kännt något liknande. Jag kan inte riskera att gifta mig med hängande ögon och dreggel i mungipan, aldrig! Då säger jag hellre upp mig och slutar på dagen.

Jag vill helst inte prata om det, jag bara gråter. Men nu vet ni hur det är och att jag inte mår bra. Men det går över!
Jag tar hand om mig och har börjat träna lite smått. Jag tar sovmorgon om jag behöver, sover en hel dag om jag måste och jag går till jobbet om jag vill. Det är en vändpunkt i livet, jag måste känna efter vad jag vill göra och vad jag orkar göra, det kanske inte går hand i hand. Men jag har en chans att förändra, der ska jag göra.

Kram till er alla, I love you!