Vecka 12

Då var vi framme! Vecka 12 är här och då får man berätta sin hemlighet. För våra närmaste är det ingen hemlighet eftersom vi inte höll oss till 12-veckors regeln men för vissa av er blir det en nyhet.
Vi ska bli föräldrar i augusti!

Året på fert. kliniken gav inget mer än operationen i september men tydligen fick den en stor bieffekt. Vilket var tanken naturligtvis. Men vi hade aldrig trott att vi skulle lyckas på egen hand, inte så snart.

Men det går fort i hockey som H säger så
10 december, på vår första bröllopsdag fick vi nyheten. Två veckor av totalt välmående följde och sen small det till. Jag har väl aldrig varit så nära döden som de senaste 10 veckorna. Fy vad illa jag har mått! Klarar inga lukter eller dofter, nästan ingen mat bara ytterst speciella rätter lagade med millimeter precision. Gärna bara gurka och isberg. Humöret har varit i botten och temperamentet som jag vanligen jobbar med att hålla i chack har löpt amok. En bitch dök upp. En trött, kinkig, kräkande bitch. Tack älskade H för att du väntar ut henne och tack käraste Camilla för att du bara tuggar i dig mitt usla framträdande och förstår. I love you!
Nu är hon (bitchen) så sakteliga på väg bort igen och det känns underbart. Hon har bytts ut mot en trevligare variant, dock fortfarande kinkig och illamående, vansinnigt trött men lite trevligare.

Planerna i det närmaste går ut på att återuppta kontakten med omvärlden och erövra livet igen. Jag ser fram emot våren och hoppas allt går som det ska.
Om drygt en vecka är det dags för första ultraljudet och vi håller tummarna att det ser fint ut.

Kram på er från oss alla!