Jag tänker, fan ta alla dessa muppar som inte fattar att jag ligger här och plågas. Från trädsågare, grusblåsare och stubbfräsare till plåtslagare. Ingen hänsyn visas över huvud taget. De borde skämmas!! Varje dag är det nånting som stör, kan man inte bara få leva i lite lugn och ro här?!
Men nu kommer vi till den egentliga meningen med detta inlägg.
Idag läste jag en dödsruna över en gammal vän till mig, Klas. Han blev nästan 41 år, lämnade sin fru (min gymnasiekompis Ann-Sofie) och deras tre döttrar efter sig. Hösten 2010 drabbades han av en hjärntumör och nu 13 augusti var det över. Det får mig att tänka efter.
Klas startade en blogg när han fick sin diagnos och i den skrev han om sjukdomen, familjen, behandlingar, Försäkringskassan... och så klart om hans livsverk UIBF (innebandy) och om sina tankar.
Ingenstans och då menar jag ingenstans kan man hitta gnäll i hans texter. Han var inte alltid glad men han var alltid positiv. Förlamad i en rullstol med en obotlig cancer.
Så jag ber att får börja om här: Jag är glad över att en plåtslagare stör mig idag. Jag är glad över att jag inte har något annat att oroa mig för än när bebisen ska komma, eller när svullnaden ska lägga sig.
Jag är glad över att jag inte kan sova pga värmen. För vi ska faktisk snart, vilken dag som helst få vårt efterlängtade barn tillslut. Vad gör en dags väntan? Även om inte svullnaden lägger sig så är jag frisk. Jag kan själv lägga mig i min säng och ta mig ur den utan hjälpmedel eller assistans av okända.
Jag kan gå, prata, duscha, äta. Alldeles själv!
Det finns ingenting värre i mitt liv just nu än oljud från min innergård och det är jag glad för.
Och väldigt, väldigt tacksam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar